var inte så jävla griniga
städar bort ångesten
Nä, meningen med det här inlägget är att jag har städat bort min förkyldning! Nu fan ska jag bli frisk så jag har städat hela rummet, bytt sängkläder, dammat osvosv och så känner jag mig som ny och frisk igen! haha, i mina drömmar. Men ärligt, förkyldningen håller på att gå över och då får jag förhoppningsvis mitt liv tillbaka så jag slipper sitta och mögla här hemma..
/honsamlarliv
Thank god its..tuseday??
Vad får er att hitta hit? Startade bloggen igår natt på grund av ett väldigt förvirrat inre, och jag behövde något att fokusera på. Istället för att tänka jobbiga tankar, var det lättare att skriva ner och forma de jobbiga tankarna i ord för då tänkte man inte på det jobbiga i sig, utan mer på vilken textstil man skulle välja, hur mycket man skulle avslöja och hur många som skulle komma att läsa inlägget. Men nu är ni här iallafall, dock något besvikna med tanke på att ni inte vet vem jag är? Ni kommer fortsätta läsa min blogg som vanligt i hopp om att jag någon gång ska avslöja vem jag är och vad jag vill med mitt liv och vilka åsikter jag har och om jag är mobbad eller populär, om jag är festis eller mysis, om min pappa lever eller om jag har en syster eller en bror, om jag bor i stan eller på landet, om jag har 4 katter eller 2 och om jag har knullat 10 eller 20 pers, om jag är 14, 16 eller 17, om killen som knullar mig är 27 eller 37 och framförallt hur fan jag ser ut och vad jag heter!
Säger bara keep up the good work habibis, för jag är inte känd för att bevara hemligheter
/honsamlarliv
Modig som man är
Var där med min bästa kompis och 2 till, vi hade himla roligt åt livet faktiskt. Kan ni tänka er det? Ett en hel jävla dag var jag lycklig. Jag var supermodig och åkte lisebergsbanan, att jag inte har gjort det förut trots alla besök på liseberg?! Det var iallafall något jag hade missat för den var verkligen rolig. Sen var jag ännu mer modig och åkte spinrock och fysatan det gör jag aldrig mera om. Liite modig var jag också när jag åkte tornado, den får betyg 4/5!
Bussresan hem var dock en otroligt jobbig resa och jag hade fasiken mått bättre om jag så hade varit bakis och åkt flygplan i 478 h än vad jag gjorde den där hemresan. Mådde inte illa eller så men eftersom jag redan innan resan inte kände mig helt frisk, blev det ju knappast bättre av att springa runt som en hetsig hund på ett nöjesfält. Jag hade en sjuhelvetes huvudvärk och mådde rent ut sagt som en hora. Blev ju inte bättre av att vi hade en busschaffuör som höll en medelhastighet på ca 40 Km/h och som stolt ville visa upp att ACn i bussen visst funkade. JOTACK! Och inte bara det att jag hade en himla hemlängtan och huvudvärk och snorig näsa, fick stå ut med den långsamma körningen och iskalla bussen, nä, tro på fan att chaffisen skulle stanna på en mack i 38 min! 38 MIN! Vem tar så lång tid på sig att pissa, köpa godis och puffa en cigg?
inte jag iallafall.
och fan inte chaffisen heller.
/honsamlarliv
is it you?
/honsamlarliv
jag gör om det imorgon
/honsamlarliv
Vart är den röda tråden?
Är det nu jag ska vara lycklig? Är det nu jag kan börja leva, när jag helt plötsligt tror att jag skaffat mig en identitet? Som att jag inte har haft det tidigare. Jag känner mig lugn med vetskapen om att jag har ett namn på mitt liv, mitt underbara liv. Jag har länge varit flickan med ett modeintresse, snygg kropp och tardagensomdenkommer-motto på utsidan, och en emotional hardcore livstil på insidan. Min insida har i år efter år skrikit efter bekräftelse. Bekräftelse på vem jag är. Jag har länge fantiserat om flera olika karaktärer som skulle vara möjliga för mig att leva, och det har varit ytterst olika roller. Den ena är en rik och lycklig civilekonom, inga bekymmer med livet, snygga vänner, snygg lägenhet, singel, och självklart, bosatt i stockholm. Den andra är den desperata, mogna kvinnan, som aldrig hittar sig själv, har en svag och vacklig karriär och ett antal sår på kroppen. Det är kvinnan som går på bådde xanor, rohypnol och diverse andra preparat. De är de här karaktärerna som jag starkast kan utmärka. Men de har någonting gemensamt, vars namn jag inte nämner med rädsla för att personer som kommit över detta dokument ska skrämmas över mitt val.
Jag är fortfarande kvar på mening ett, och jag tar den igen! "Är det nu jag ska vara lycklig? Är det nu jag kan börja leva, när jag helt plötsligt tror att jag skaffat mig en identitet? Som att jag inte har haft det tidigare". Vad tror jag? Hur naiv kan en tonårstjej bli? Det är här som den manodeppressiva rollen spelar in. Ena stunden tror jag helt plötsligt att allt ska ordna upp sig, att jag har fått en identitet och att jag har ett underbart liv som jag tidigare så fint uttryckte mig. Tyvärr kommer aldrig något av det där stämma, inträffa eller vara sant. Jag kommer alltid att vara tragisk. Tragisk, deprimerad, för hög självkänsla och ett desperat övertygande. Jag kan, men behöver inte, inbilla mig något annat. Jag kommer alltid att vara den jag är idag, dock med ett mer uppkämpat yttre. För jag är en fighter. Jag är en fighter och jag kommer aldrig aldrig någonsinn erkänna att jag har ett sönderklöst inre. Djupt här inne finns det något som jag brinner för och den lågan min vän, kommer aldrig att dö ut.
/honsamlarliv
